Texter av skribenter

Gudrun Schyman, Partiledare

Mikael Wihe, Musiker

Anders Marner, Universitetslektor

Elisabeth Rynell, Poet

Marie Andersson, Bild- foto och medielärare

Paulina Sokolov, Konstintendent

Freja-redaktionen

Gert Z Nordström, Professor

Hans T Sternudd, Konstvetaretare, konstkritiker

Stephen Fruitman, Idehistorikér

Elías Adasme, Konstnär och författare

Ximena Narea, Licenciat i konsthistoria och chefredaktör

Alf Svensson, Partiledare

Göran Sonesson, Professor

Thomas Breitenstein Millroth

Mohammad Fazlhashemi, Idéhistoriker

Ulrika Kärnborg, Kulturskribent

Bodil Marie Thomsen, Lektor

Arne Kockum, Gymnasielärare och redaktör

Måns Wrange & Igor Isaksson, Konstnär resp. arkitekt

Jan-Erik Lundström, Chef

Gudrun Schyman
Partiledare vänstern, Simrishamn

Den manliga makteliten formar framtiden med fördomar och precisionsvapen. Det kliniska kriget står högt i kurs. Alla operationer är lyckade, även när patienten dör.
De sår vanmakt och skördar krigsoffer. Sorg blir hat, rättvisa blir hämnd. Kvinnors sång överröstas av manliga kommandon.
En stund till får vi böja oss för vansinnet. Hur länge? När blir vår civilisation så civiliserad att vi kan sluta skämmas?

Gudrun Schyman
Partiledare vänstern, Simrishamn

Mikael Wiehe
Musiker, Malmö

Man blir avbruten av något annat. Spelar landhockey ute på gården när jag får veta att president Kennedy är skjuten. Jag vaknar på  lördagsmorgonen, slår på TVn. Palme har mördats. Min fru sitter på toaletten. Jag berättar det för henne. På 20 000 fots höjd över Östersjön informerar flygkaptenen om Estoniakatastrofen. Lättad suck; inte en flygolycka! 11 september: Varför är så många människor samlade utanför ON-OFF-butiken? Är det realisation nu igen?  Nej, de tittar på TVn i skyltfönstret. Pratar med varann. Någonting har hänt. Manhattan: folk på stan hör underliga ljud, tittar upp: "What the hell was that?" Medvetandet klyvs av en annan parallell handling.

Plötsligt det ofattbara: "Oh, my God, this is fucking crazy!" Börsmäklare faller från himlen.  I stället för att förkolna i eldstormen väljer de självmord. Vad är egentligen självmord? En man i hissen brinner. Bush, som vansinnig, drogad. Folk springer in på en deli för att skydda sig från stoftmolnet som väller fram mot dem från den kollapsade byggnaden. Delin inifrån nu, den förmörkas av molnet. Snö, aska över Manhattan.  Estonia: fotografier från det vältande skrovet. En man med röda ögon hukar därborta i mörkret. Bara blodet kvar, format efter hans kropp liggande på asfalten. Arvet efter Palme.

Sen försöken att göra det rimligt, förståeligt. Ketchup, inte blod. Katastroffilmssekvenser. "Vilken musik passar bäst till flygplanen som kör in i tvillingtornen?" Mannen, blodig i ansiktet, med söndertrasad T-shirt, raglar förbi journalisterna, ropar: "Still around guys, still around". Ingenting har egentligen hänt.  För mig: Palle Nielsens grafik. För Karl-Heinz Stockhausen: "det största konstverket någonsin". Fascism . Colin Powell: "This is war!". President Bush, nu redo i oljerock, diskuterar med jaktlaget hur man bäst ska "track'em down". Vilda västern-metaforer legitimerar kriget. I kongressen: tunnhåriga medelålders män i slips och kostym applåderar. Utrikesminister Sten Andersson på natten efter Palmemordet: "Det här är ju ganska hemskt." Politikern lugnar sig själv, inte folket. Kent till Sara vid relingen innan de hoppar från det sjunkande Estonia. Klarar vi det här bjuder jag på middag nästa vecka. Aktuellt filmade middagen. En sån hiskelig historia!

Berättelsen måste ha en poäng. En konflikt måste finnas. USA har inte riktigt varit sig själv sedan de av misstag lät Sovjetunionen upplösas. Vi är som närmast i kärlek och hat. Vår fiende står oss närmre än den vi är likgiltiga inför. Vi skapas av fienden. I ett 50-50-läge efter valet var  George Bush nästan inte president. Efter 11 september har han blivit väldigt mycket president. "Thank God for terrorism!" Till och med konstnärer och uteliggare viftar med fanor. Efter Kennedy, Vietnamkriget, efter Palme, nyliberalismen. Är du med eller mot?

Människans motsvarighet till naturens biosfär, semiosfären, är sammanhängande. Vi är sammankopplade, uppkopplade i realtid, tillsammans. Det som sker sker samtidigt, på samma plats.

Anders Marner FD
Universitetslektor Institutionen för estetiska ämnen,
Umeå Universitet

Afghanistan — en tillägnan

Och vinden har redan gått över alla spår
De stora byggena
Är inte de som blir kvar
Gräset stenen ansiktena bara

Och det ska vara i en annan stad
Som är borta nu och bombad och i sand
Nattvakten ska gå genom mörkret
allt lugnt allt lugnt här

Där ska komma ett barn ett tiggarebarn
Som naket, liggande på mage
Paddlande färdas på en liten vagn
Med ropet ohört ur sin mun

Kölden i sanden i benen fötterna Bröden
Som varma ännu levande
Lyfts fram ur mig som vittnar

Är den enda solidariteten det enda
Som skall vara kvar
Den gamle mannens dans med händerna
Som fjärilar över sitt huvud

Elisabeth Rynell
Poet, Umeå

Marie Andersson, 6 maj 2002
Bild/foto/medielärare på Prins Wilhelm-gymnasiet i Flen

Jag och min bästis Natascha gick runt på Manhattan och Soho. Vi såg en vepa högt uppsatt på en fasad - Säkert på borgmästarens initiativ. "Do Your Part: Go Shop" stod det. Sedan gick vi in i alla affärer och gav oss inte förrän de stängde. I New York stänger affärerna klockan 9 så vi hade ont i benen. Jag hade inga pengar men Natascha handlade för flera tusen kronor. men de tjänar ju mer i USA också. Hon säljer telefonmöten.

Natascha & Paulina vid Rockefeller Center mars 2002Nästa dag åkte Natascha hem. Jag och min kusin Melanie gick en promenad i Prospect Park. Då berättade hon det: att hon var synsk och att hon varit synsk i hela sitt liv. Visserligen har hon yogainstruktioner fastnitade på väggarna lite varstans och new age litteratur liggande överallt i sin halvsaggiga lägenhet. Små kristaller hängande ner från taket och sånt. Men när hon sa att hon kunde känna andars närvaro, förutspå händelser och ha kontakt med döda så trodde jag henne genast. Hon hade till och med löst ett svårt dataproblem på jobbet genom att tillkalla andar. Sin mamma, min faster, hade hon alltid haft svårt för. Överallt fanns de onda andarna från barnhemmet i Sovjet. Hon hade alltid varit rädd för dem. Numera kunde hon jaga iväg dem när hon var på besök hos sin mamma i Saint Louis. Hon var inte längre rädd. Hon hade träffat min pappa också, när han dött i cancer för ett och ett halvt år sedan. Han hade varit lite förvirrad av alla läkemedel han hade haft i kroppen.

Dagen före 11 september hade Melanie spytt hela dagen. För även om man är synsk kan man väl inte förutspå en sån sjuk sak. Men att någonting var på gång. Dagen därpå hade varit ett enda kaos och hon hade fått promenera hem från Manhattan till Brooklyn och inte fått kontakt med sin mamma och syster på flera timmar. De grät och var lättade när hon äntligen kunde ringa.

Några veckor senare besökte Melanie Platsen. En fruktansvärd upplevelse. Överallt hade hon sett skrikande människor, som i panik sprungit hit och dit, utan att veta var de skulle och varför. Ständigt pratande för sig själva. "Vad är det som händer?", "Men jag måste göra det och det och har inte tid med att springa hit och dit. Kan någon säga mig vad som händer!". Andar. Någon sprang hela tiden upp för alla trappor för att gång på gång kasta sig i marken, resa sig, springa upp, slås till marken igen. I bilen hem hade en följt med i baksätet. Pratat och pratat, varför och varför.

När jag och Melanie tagit en fika i Prospect Park, så var det dags för mig att åka hem. Taxin var försenad på grund av alla St Patrick's Day parader. När vi kramades såg jag i Melanies ögon att hon var lugn och glad. Resan skulle gå bra.

Paulina Sokolov
Konstintendent vid Moderna Museet, Stockholm

 
Freja-redaktionen  2002-09-05

ETT PERSPEKTIV PÅ TERROR OCH PROPAGANDA Ur:

"TV-kamerorna fokuserar på våld och överdriver våldets omfattning och brutala karaktär"; "TV äger makten att förstärka befintliga konflikter och därmed styra den allmänna opinionen"; "TV-kamerornas närvaro kan även hetsa stridande parter att begå våldsdåd i rent propagandasyfte".

Yttrandena känns igen och de återkommer nästan alltid när nyhetsförmedlingen ställs under debatt. Även om de är berättigade är det dock lätt att bli alltför inriktad mot TV-mediet, att bedöma nyhetsförmedling generellt sett utifrån televisionens korta historia. Långt innan TV tagit plats i medievärlden gjordes bilder av krig och våld med olika avsikter och med olika funktioner. Några exempel får bidraga till att ge perspektiv.

År 1635, när det nya kungliga palatset Buen Retiri byggts färdigt strax utanför Madrid, blev också Diego Velázquez klar med sin stora målning Bredas kapitulation. En viktig anledning till både palatset och målningen var att dölja att den spanska stormakten faktiskt var på fallrepet. Bland annat hade man misslyckats i krig mot Nederländerna och Frankrike. Ett nytt stort palats med heroiska konstverk som framhävde stormaktens styrka och betydelse skulle propagandistiskt vända den negativa trenden. Kapitulationen vid den nederländska staden Breda, tio år innan Velázquez skildrade den, tillhörde de positiva tilldragelserna.

Efter en lång belägring kapitulerade staden och den holländske guvernören Justin av Nassau tvingades överlämna stadens nycklar till den spanske fältherren Ambrosio Spinola vilken står för det bevingade yttrandet: Den besegrades tapperhet gör segraren berömd. Det är ceremonierna vid själva nyckelöverlämnandet som Velázquez gestaltar utan att själv ha upplevt dem.

Gert Z Nordström
Professor i informationsdesign, Mälardalens högskola.

Ansikte mot ansikte

Människorna störtar mot sitt oundvikliga öde, vi följer deras sista färd direktsänd i TV. Bilderna av männen och kvinnorna som faller, under några evighetslånga sekunder, mot en säker död, kommer länge att dröja kvar på våra näthinnor. Braket när deras kroppar slår mot marken ljuder ännu i våra öron.  Hellre än att bli lågornas rov valde det att kasta sig ut. Brottet de begått var att de råkade befinna sig i World Trade Center den 11 september 2001.

Det finns tillfällen när allt smälter samman, när uppdelning mellan kropp och själ utplånas. Ofta inträffar dessa i extrema situationer, som personliga livsskiften; när någon föds och i det ögonblick då livet flyr,  eller vid kollektiva händelser, som krig och andra större katastrofer.

I religiösa bruk, som den kristna nattvarden, finner man uttryck för en vilja  att på ett kontrollerat sätt uppnå detta tillstånd. Ett ögonblick av förklaring som ritualiserats, eftersom det inte är möjligt att  ständigt leva i vissheten om att gud är överallt samtidigt och innefattas i allt, evig och utan gränser. Detta är ett berusande tillstånd, i vilket symboler och andra teckenbetydelser upphör att existera. Idrottsmän kallar det för Zonen, psykologer talar om flow , ett flöde förutan begränsningar.

Förståelsen av världen är förknippat med en uppdelning och kategorisering av den, att vi namngett olika företeelser. Utan denna segmentering är tillvaron bara ett kaos, omöjligt att hantera. Men på samma gång som uppdelningen i kategorier är ett instrument för kunskap, så innebär den en förenkling och distansering från tillvaron. Orden bildar ett filter, en skärm mellan oss och världen, vilken hindrar oss från att se verkligheten som den verkligen är. Vi uppfattar tecknen och inte den verkliga företeelsen. Tecknet med sin tudelning: en uttrycksdel (den reella företeelsen) och en innehållsdel (vår tolkning), avspeglar vår splittrade tillvaro.

I zonen har denna uppdelning imploderat, i det förklarade tillståndet har världen smält samman och vi får insikter som är ickespråkliga och omöjliga att fästa ord på. Upplevelsen av de fallande människorna är ett exempel på hur tecknen imploderar och upphör att existera då det utsätts för traumatisk stress. Om vi förmår att identifiera oss med männen och kvinnorna som faller, med den fasa som de känner i det ögonblick det störtar ner mot en säker död, så utplånas alla teckenbetydelser. Dessa individer som dittills kanske uppfattats som representanter för den amerikanska globala ekonomiska och militära dominansen, som stått som symboler för USA-imperialismen eller "Den stora Satan", återuppstår som ännu levande fäder, mödrar och barn — verkliga människor. I och med denna empatiska förståelse, denna identifikation, står vi ansikte mot ansikte med vår oundvikliga död. I döden där alla strukturer imploderar, där arkitekturen störtar samman. Detta utgör ett ögonblick då vi förenas med världen, distanseringen upphör, sprickan sluts, innehåll och uttryck blir till ett och vad som återstår är tystnad.

När vi uppmanas att sätta in händelser (som krigsutbrott och svältkatastrofer) i sitt sammanhang, att se det ur ett större perspektiv, skall vi alltid komma ihåg att detta innebär att vi fjärmas oss från det verkliga, från människorna, från offren. I förhållande till de fallande människorna från WTC (eller de sönderbombade människorna i Afghanistan) så är den enda riktiga hållningen att stå så nära dem det går, så att man ser deras (och sin egen) död i vitögat (i dess närhet upphör de perspektiviska illusionerna), där står vi ensamma och tillsammans och skådar med vår gemensamma existens.

År 1999 fick den amerikanske ljudkonstnären Steven Vitiello tillbringa sex månader i några övergivna lokaler på nittioförsta våningen i en av World Trade Centers tvillingtorn. Den spektakulära utsikten i all ära noterade han att det tjocka fönsterglaset som skiljde honom från den gav ett intryck av platthet, overklighet, tystnad. Genom att fästa små kontaktmikrofoner på rutorna och modulera deras frekvenser kunde han fånga upp ljudet utanför och förläna stadslivet utanför dess tredje dimension. Och livet utanför varierade enormt beroende på just vad det höll på med i en given stund. "Ibland var det ett mässande, oigenkännligt brummande. Vid andra tillfällen kunde jag höra folket långt ner på marken. Flygplan och helikoptrar surrande eller rusade förbi. När staden drabbades av en orkan knarrade byggnaden som en gammal träskepp på havet." Inspelningarna lämnade det outplånliga intrycket av hur utsatt man egentligen var i detta rum så högt över gatnivån.

Bland det första al-Qaedas beskyddare talibanerna gjorde efter erövringen av Kabul var att bannlysa all music. "Ett synligt bevis," skriver Rahimullah Yusufzai i _Index on Censorship_, "var de svarta och bruna remsor som hängde från grenverket i träden längst stadens gator." Dessa kusliga serpentiner var faktiskt innandömet ryckt ur kassettband och upphängt som en påminnelse till förbipasserande om forbudet. Men om de så bokstavstrogna talibanerna menade att njutningen av musik korrumperade människorna och avledde dem från deras egentliga förpliktelser - att be och prisa gud - hur tolkade dem det faktum att Profeten hade insisterat att Hazrat Bilal, "slaven med den gyllene strupen", skulle verka som böneutroparen i Medina livet ute?

Under de två senaste decennier har ett område som ligger i skuggan av WTC förvandlats till en myrstack av musikalisk aktivitet som engagerar svarta, vita, judiska, arabiska, latinamerikanska och asiatiska musiker av både könen i ett fortlöpande korsbefruktning av kulturell oortodoxi, en inbjudan och utmaning till staden och världen - inget mänskligt ljud är oss främmande! Det är en musik som sökte råda bot på den rådande kulturens politiska och etniska polarisering. Hundratals musiker, vissa världskända som John Zorn och Sonic Youth, bor och arbetar i området. Den musiken som skapas där, hur idiosynkratiska eller olikartade stilarna må vara (jazz, improvisation, avant hip-hop, no wave rock, elektronisk komposition) döptes med ett kollektivt namn - "Downtown". "Koncentrationen av aktivitet, av människor, av spellokaler, genererade så pass mycket hetta att en sammansmältning ägde rum," säger en invånare. Attacken utfört mot WTC av unga män vars hjärnor förvirrades av religion och politik kan, bland mycket, mycket annat, ses som ännu en attack mot konsten och multikulturalismen. Efter attentaten hamnade Downtown strax utanför Ground Zero - området döptes nu om till “Frozen Zone“ dit ingen traffik eller fotgängare tilläts beträda ett bra tag framöver. Hela området täcktes av damm; luften stank; musiken tystnades.

11 september i år hade William Basinski bjudit in nägra vänner för att debutera hans senaste verk, "The Disintegration Loops". Verket har ett säreget ursprung. Han hade hittat några gamla ljudband han spelat in för nästan tjugo år sedan och valt överföra de till digitala filer för att bevara dem. Väl igång med denna enkla arkiveringsuppgift upptäckte Basinski att medan banden snurrade runt runt, järnoxidpartiklarna som "innehåller" musiken själv förvandlades till damm, lösgjorde sig från plasten och i princip långsamt orsakade musiken att utplåna sig själv. Till slut fanns det bara en tom plastremsa. Basinski berättade för mig att detta smärtsamt elegiska, nästan pastorala upplevelse tog sig an en ofattbar aspekt när vännerna hade samlats på hans balkong i Brooklyn för att lyssna på ett konstverks fridsamma död. Skräckslagna och förstummade bevittnade dem flygplanen träffa WTC, mindre än en kilometer bort. Hela dagen och hela natten tillbringade dem med att se på medan byggnaderna brann och ännu mer häpnadsväckande störtade samman, med "The Disintegation Loops" spelande på "repeat" hela tiden i bakgrunden.

Stephen Fruitman, Idéhistoriker, Umeå

9.11 Rå: Den nya århundrades anti spegel

Imperiet angriper.
Imperiet blir angripet.
Imperiet besvarar.

Medan min biografi navigerar mellan två sekler. Jag är en dubbel vittne Till en universal smärta. Mitt nuvarande arbete strävar efter att etablera en historisk koppling mellan två dramatiska datum med multipla meningar: Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 och den 11 september 2001 i New York.I båda fallen, uppenbarar sig mänsklighetens mörka sidor med döden och förstörelsen. Paradoxal nog inträffar båda händelser vid samma datum och på morgonen och iscensätter en skräckens sinfonia som varar i 28 år.Jag fyllde 18 år tisdagen den 11 september 1973 I Chile, när jag kunde bevittna militärernas avrättning som avslutade drömmen om en bättre värld för en hel generation. Den makten som gömde sig bakom Pinochets militära makt, med stöd av Pentagon, lyckades ännu en gång implementera sin ideologiska hegemoni under förevändning om säkrare och friare värld i en kontext som betecknas som det kalla kriget.
Moneda palatset, Chiles riksdag, trots sina uppenbara brister, var symbolen för landets demokratiska kontinuitet, delvis demolerades. Det brinnande palatset, var vittne till armens barbariska handling som tills då hade lovat att respektera den demokratiska ordningen.
En rå historiskt brott blev ett faktum, och det tar som bekant lång till att reparera en bruten spegel som kunde återspegla det tidiga sociala, politiska och ekonomiska livet. Denna händelse finns ingraverade i mitt medvetande.
Nu på min 46 års dag blir jag igen vittne till en barbarisk händelse vars förståelse horisont blir igen omöjligt att förstå, trots den minutiösa massmediala återspeglingen.
De tusentals oskyldigas liv som gick till spillo, uppenbarade de kvarvarande sprickorna efter Berlin murens fall. En värld som via homogeniseringen av smaken, vanor och värden dikterade av de västerländska överutvecklade länderna, lämnar efter sig ett stråk av frustration, hat och avsky bland de breda massorna i världen. Däri ligger den största faran i dagens värld.
Den råa attacken i de amerikanska städerna var en symbolisk akt iscensatt i Imperiets tarmar och detroniserade därmed den monolitiska synen som USA återspeglade i världen. Bilden som närdes under decennier av intolerans, rasism, xenofobi och makt missbruk.
Ett av de mest oroande fenomen i dagens värld är summa av allt detta. Vi har redan sett att när Imperiet blir inifrån attackerad svarar Imperiet med Tailons lag vilket innebär att vedergällningen måste överträffa den första attacken. Imperiet genomgår en semantisk invertering från RAW, till WAR.
Ingenting betyder de oskyldigas liv som förintas dag för dag när Imperiet proklamerar sin makt övertagande. Ingen pris är tillräckligt stor när makten imponerar sin accent. Det benämns endast med det tekniska begreppet "Collateral demage", (kollateral skada). Som vid tidigare tillfällen Imperiet ropar efter sina egna "I need you" och alla inrättar sig efter ledet med hjälp av den propagandistiska apparaten som trånar efter patriotismen och friheten.
Som dubbel historiskt vittne, och som nutids konstnär sysselsätter jag mig med att analysera dessa händelser. Jag betackar mig från att tillhöra delarna av den brutna spegeln som orsakades av Imperiets blindhet och arrogans och ansluter mig i en erinran om Platons ord: Tvivlet är reflexionens första steg. Kanske är det en överlevnads strategi i dessa mörka tider. Trots allt vet jag nu att min biografi inte tillhör båda seklerna utan är impregnerad av en gemensam universal smärta.

Elías Adasme, juni 2002 Puerto Rico
Konstnär och författare

Demokratin och den 11 september

Kl.11 på morgonen ringde min man från jobbet för att med stor upphetsning berätta att tvillingtornen i New York förmodligen hade bombats och att bilderna gick att se på TV. Vem kunde bomba just New York? Jag satt klistrade vid TV:n hela dagen och såg om och om igen CNNs bilder och lyssnade om och om igen på samma kommentarer. Hundratusentals offer raporteras i TV:n och på Internet, det var många som arbetade i dessa 110 våningshus. Hur kunde man träffa bara de två torrnen och inte de andra byggnaderna? Var kunde bombarna komma ifrån? Nej, det handlade inte om någon bombning utan förmodligen om en olyckshändelse för två flygplan hade kolliderat mot byggnaderna. Man visste inte hur det kunde ha inträffat. Den första byggnaden hade träffats Kl: 08:45. Bara några minuter efter kollideringen ramlade dessa enorma byggnaderna ner, som ett korthus, och en rökmoln verkade täcka hela staden. Vilken syn! rök, eld, skrikande människor som försökte rymma ifrån molnet och katastrofen: gråt, ångest, förtvivlan, maktlöshet. Kaoset verkade ta över staden. Hela världen var i shocktillstånd. Vem kunde våga hota världens ledande makt? Flygplanen hade inte av en slum träffat huvudbyggnaden för World Trade Center, allt hade nogrannt planerats i förväg, av terrorister.

Märkligt nog, verkade händelserna lika overkliga som det som hade hänt i Chile för 28 år sedan: La Moneda håller på att bli bombad, lyssna på radio! Skrek min pappa per telefon från sin arbetsplats. La Moneda! Byggnaden ligger i Santiagos hjärta, just mellan Kommunhuset och Utrikesministeriet. Och om de har bombat La Moneda måste hela Santiagos centrum ligga på marken. Portales' och Corporacións radiotorn hade blivit sprängda i luften. Klockan 8:45 på morgonen sände radio Magallanes med stora ljudproblem Salvador Allendes sista budskap till det chilenska folket: "Jag tror på Chile och landets öde. Andra män kommer att övervinna detta grå och bistra ögonblick då förräderi gör anspråk på att hävda sig. /.../ På väg i ett historiskt skede, kommer jag att betala folkets trohet med mitt liv./.../Jag är säker på att det kommer att bli en moral läxa som kommer att bestraffa förräderiet, trolösheten.... " Sändningen avbryts. Vid olika ställen hörs bomber och skottlossningar; pansarvagnar och andra militära fordon kör omkring och visar makt. Radion sände ut militära offentliga kungörelser: Följande namn måste presenteras omedelbart i förläggningen. Många gjorde det och återfanns aldrig. De offentliga kungörelserna ersätter författningen. Under eftermiddagen, visade TV:n den precision som några få flygvapnets piloter hade förstört den neoklassiska Toesca-byggnaden med, byggnad som var folkets stolthet. Bilderna på La Moneda i brand kom till alla världens hörn. Vad hade hänt med Presidenten? TV kameran söker igenom byggnadens ruiner, där återfinns Presidentens lik. Utegångsförbud. Gråt, ångest, förvirring, desperation. Kaoset verkade regera landet. Det var inte en tillfällighet att planen hade bombat La Moneda, allt hade varit noggrant planerat i förväg av terrorister.

Snart identifierade presidenten Bush hjärnan bakom attentatet: Usama Bin Ladin. Han och hans organisation Al Qaida låg bakom dådet och man visste att de hade sin högkvarter i Afganistan. Hur kunde de vara så säkra? Attentattet var ett brott mot demokratin. World Trade Center var inte bara hjärtat av New York, utan också hjärtat av den globaliserade världen: där fanns högkvarteren för de stora transnationella företagen och därtill varenda människa i världen var involverade. Det var inte hundratusen dem som miste livet i attetantet utan kring 3000 människor. Attentatet hade skett innan de flesta hade börjat arbeta. Det var kanske inte riktad mot dem människorna i första hand, utan mot själva symbolen av ett system. Bush skyndade sig att dela länderna i två grupper: de goda länder, dvs de som var med USA och skurkländer, dvs de som var mot USA. Med eller mot vad? Demokratin förstås, därför skulle Afganistan bombas och så blev det. Demokratin återställdes enligt USAs önskemål i landet och alla goda stater blev nöjda, även om Usama Bin Laden är vid liv, enligt nya uppgifter. Kampen mot terrorismen fortsätter, nästa mål är Irak och flera andra länder i med i listan.
Tidigt sades det att CIA och Kissinger var inblandade i kuppen men det förnekades eftersom det var extremister som påstod det. Under hans sista diskurs, bara minuter innan han skulle bli mördad, Hade Allende sagt att kuppen hade varit planerat av internationella intressen med syfte att hjälpa till nationella intressen och de förrädiska militärerna att ge demokratin ett säkert slag. Det var en demokrati som inte var i smak med dem som definierar konceptet. La Monedas bombning var en attack mot den chilenska demokratins symbol och ett sätt att vinna uppmärksamhet från andra länder som kunde söka sig till alternativa lösningar via demokratiska medel. Ingen var säker. En militär nämndes själv till president och dividerade chilenare i två lägen: demokraterna, dvs dem som följde honom, och extremisterna, dvs dem som inte trodde att en diktatur kunde ha att göra med demokratin. "Här görs det som jag säger, mina herrar" var diktatorns ordspråk. Vem som helst som inte var överens med det tvingade systemet kunde bli pekad som en extremist och plöstligt försvinna eller "helt enkelt" bli avrättad, som Víctor Jara vars sång gick "min sång är en fri sång, som man vill ge i present, till den som sträcker sin hand, till den som vil skjuta". Officielt försvann drygt 3700, var och en blev objekt av den grymma jägaren. Henry Kissinger fick samma år Nobelpriset i Fred, för sitt arbete för världens fred. Den demokratiska världen applåderade och grattade vinnaren. I Chile blev det ingen fred.

Demokrati? Det är många som har dött i dess namn för att ta det som en självklarhet. Finns det rättigheter till begreppet? Vem får kalla sig för demokrat, mot vem? Allendes sista ord fortsätter att klinga i mina öron: "Fortsätt ni att vara övertygade om att, mycket mera förr än senare, kommer de stora alléerna att åter öppna sig där den fria människan kommer att passera för att bygga upp ett bättre."

Ximena Narea, licenciat i konsthistoria och chefredaktör för Heterogénesis

Vi lärde oss FN:s charter om de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi tog till oss nya begrepp såsom globalisering, men mentalt hade vi nog mer eller mindre svårt att ana att bakom begrepp som globalisering dolde sig inte enbart handelspolitik och kapitalrörelser. Där fanns den världsvida integrationen som vi hade transformerat ner till det lokala formatet och grubblat över så mycket i Rinkeby och Rosengård. Och de stora religionerna gränsar inte längre till varandra utan finns på alla lokalplan.

Ur kaos — i varje fall uppstod ett tankemässigt kaos hos oss alla — finns alltid möjligheten. Och det mest förödande av allt vore om vi fastnar på åskådarläktaren eller om vi tror att det som skedde den 11 september aldrig kan upprepas.

Vi måste börja bygga morgondagens trygghet. Det kan aldrig ske på annat sätt än sida vid sida och med den viktigaste av alla kunskaper i bagaget: att varje individ, oberoende av religion, hudfärg, kön -  precis allt under solen som går att räkna upp — har ett okränkbart värde.

Det bagaget ,åste stoppas i varje flickas och pojkes ränsel. Så tidigt som möjligt, i hemmet — föräldrarnas viktigaste ansvar, i skolan — lärarnas viktigaste ansvar, på idrottsplatsen, i fackföreningar, i kyrkor och samfund.

Världen kan ingen av oss göra om, men vi kan alla skaffa oss ytterligare en syster eller broder. Så kan droppar av medmänsklig kärlek bilda ett hav av solidaritet och trygghet.

Den 11 september kommer alltid att följa oss som en skugga av osäkerhet och insikt om att ingenting är så beständigt som vi skulle önska. Men det är i arbetet för ett större mått av medmänsklighet vi hör hemma. Vi har ansvar för morgondagen. Låt oss tillsammans ta det.

Alf Svensson, Partiledare KDS

De elfte septembrarna. En betraktelse i tiden

Den 11 september 2001. Den 11 september 1973. Och alla de andra elfte septembrarna. Och alla de andra gångerna som tiden har vänt och slagit knut på sig själv.
Den gamle semiotikern Louis Hjelmslev skrev en gång att gränsen mellan Östblocket och Västeuropa var en semantiskt gräns - en plats där samma tecken bytte betydelse, växlades till annan valuta, för att låna en metafor från en ännu äldre semiotiker, Ferdinand de Saussure.
Hjelmslev sade detta långt före den gränsen murades i sten. Han skulle nog inte ha blivit förvånad över att gränsen inte försvann, men bytte växelkurs, när muren föll.
Om det finns semantiska gränser i rummet - förutom dem som finns inbyggda, om också inte fastmurade, i språken -, så kan man fråga sig om det också finns sådana gränser i tiden.
Tidpunkter vid vilka tecknen byter växlingskurs.

I tiden liksom i rummet utväxlar tecknen förstås oupphörligt och i regel omärkligt sina betydelser. Långsamt som oftast, men stundom brådstörtat. Denna gång är något annorlunda. Denna gång är allt annorlunda.

Usama och hans kumpaner gjorde det inte ensamma. Hur hemskt vi än tycker det är att så många dog, så låg säkert inte handlingens huvudmål i dödandet. Handlingen var redan laddad med betydelse. Inte bara kvantitetens betydelser : att döda tusentals människor, att förvandla en av världens högsta byggnader till ruiner. Men också kvalitativa sådana : förstöra den visuellt mest påtagliga symbolen för USA, globaliseringen och kapitalismen.
Utan det mångbesjungna informationssamhället skulle Usama inte har kommit långt. Inte bara för att nyhetsbilderna, som vi först såg dem direkt, och som de upprepades om och om igen, liknande en dålig imitation av en några decennier gammal katastroffilm från Hollywoods fabriker. Utan för att upprepningen i sin tur mångfaldigades i oupphörliga diskussioner, kommentarer och debatter, på nätet lika väl som i vanliga massmedia. Och till och med som exempel i akademiska föredrag.

Exempel på snart sagt allt.

Och till denna process bidrar förstås också det projekt av vilket denna text är en del.
Så den 11 september 2001 är nu inte bara en gräns vid vilken tecknen byter betydelser. Det är en gräns som har skapats rent semiotiskt. Av CNN lika väl som av Usama bin Laden.
Den 11 september 1973 var en helt annan sorts gräns. Inte för att vad som då hände i sig var mindre hemskt. Det var förstås mindre telegeniskt : detta datum markerar bara början på en långt följd av lidanden för det chilenska folket som bara efter hand byggde upp en historia. Mycket mindre fanns koncentrerat i ett ögonblick på en enskild plats. Inte ens följden av ögonblick lade mycket till, för de flesta var - och är - inte offentligt tillgängliga. Symboliken var inte given på förhand.

Men gränsen var det. Oavsett på vilken sida vi ställde oss så skrev denna händelse bara in i tiden en skillnad som redan fanns, mindre i rummet, än i vårt tänkande : gränsen mellan kommunism och kapitalism, - mellan kollektivt tvång och privat initiativ, eller mellan frigörelse och utsugning.

Medierna var svagare då förstås. Men framför allt hade de en mindre universell och homogen publik : inte bara olika medier för olika publikgrupper utan också olika tolkningar för samma information. Eller snarare var det så att publiken då var tvåfaldigt homogen. Vad Bush säger nu hade varit korrekt då : antingen var man för USA eller mot dem.
Därför är den 11 september 1973 bara en lokal gräns i tiden. För dem som "höll på" USA hade bara ytterligare några skurkar blivit eliminerade. För oss som hoppades på möjligheten av en bättre värld var det mer än bara ett i en lång följd av befrielseförsök som hade kvävts i sin linda. För nu hade vänstern kommit till makten vid demokratiska val. Enbart för oss var det alltså en brytpunkt i tiden.

Den 11 september 2002 är däremot en gräns som påtvingats oss alla. För så har medierna bestämt. Och det är en gräns som inte fanns förut. En gräns där vi alla befinner oss på samma sida.

Utom förstås Usama och hans kumpaner. Hotet kommer utifrån. Marsmänniskorna har slutligen landat. De kallas nu talibaner. Och de har den stora nackdelen att existera.
Allting tyder på att Al Queda sprängde Word Trade Center. Jag lanserar ingen ny variant av Sions - eller snarare Red Rivers - protokoll. Men vad Usama gjorde - hur mediamedveten han än själv har visat sig vara - var bara början på en världsomspännande och sammansatt betydelseprocess i vilken vi alla, utan att kunna välja, har blivit inblandade. Och även om vi tar död på Usama och hela hans anhang så lär vi inte så snart kunna trassla oss ur den.
Vad göra? Vägra gränsen. Vara mot Usama. Men inte för Dubya.

Göran Sonesson
Professor, avdelningen för semiotik, Lunds Universitet

Det mesta är ändå bara...

You´d better make them good! Good enough to look behind.

...minimalism på riktigt.

Bilradion klickar till. Söker. Hör det omöjliga gång på gång. Skogen på vägen mot Kristianstad rusar som svarta gardiner. Bilderna rinner in i vardagsrummet. Pratar med min syster i Seattle. "We feel raped", säger hon. "We feel raped." Det finns en avgrund i hennes förtvivlan. Om jag förstår den, tänker jag. Tänker... Menar jag känna. Vet inte. Inte samma. Om jag kunde förstå. Alla berättelserna från televisionen lägger sig framför mig. Jag kan inte förstå. Det går inte då. Skräcken att manipuleras, övertygelsen att bli det, inrättar något som liknar beröringsskräck. Ett slags sinnenas impotens. Den klyfta i min systers tal. Det tal min syster klyver. Det är något mycket mer än ett par utdragna molarer i New Yorks bett. Där finns bakom varje fruktansvärd händelse en räcka ännu värre, men kanske tystare uttalade, katastrofer, som detta framkallade harmageddon. Som detta skapade kaos. Finns för att dölja.

Min upprördhet. Jag får väl kalla det så. Denna svallande ärrbildning som rodnar har växt över något sprödare, skörare. Det är bara växlingen mellan blodets rodnad och svimningens vita som förråder. Förråder gapet, klyftan, svärtan. Ett slags permanentad växtvärk i ärren.

Ruskar på mig. Skakar av mig också de som verkligen älskade mig. Men man kan älskas så det smärtar. Knäpp upp. Förhör före första... Styvfaderlig möjlighet. Knäpp upp! Mors migrän. Som om hon ville be mig om ursäkt. Som om jag borde... Borde jag.... Äckligt tätt. Ruskar av mig. Skyndar bort mig. Ruset, ruset. Och så hela tiden denna jävla saknad. Jag ser min mor tillintetgjord av sin kärlek till min far. Borta. Långt. Jag i stället. JAG I STÄLLET. Ställ mig i led... så ofta. SÅ OFTA. När jag ruskade på mig. Ruset, ruset min terapeutiska genomlysande analys. Soffa fick jag vara själv. Orden brast, men fästpunkterna satt kvar som fingeravtryck. Mindes i skinnet.

Hur är det när man ständigt söker en auktoritet och inte finner annat än vikten av förnekelse?

Första ledet i "för-stå-else". Stod för mig i stadens klyvnad. Oöverstiglig till synes, vilket även det var en chimär. Men musik. Men den olydiga uppercutens fria rörelse!! Den fanns. Den finns. Sade jag. Ute X lyssnade, trodde jag sade ett sant ord. Vi beundrade tillsammans. MUSIKEN. Den klyftan såg jag inte förrän det var för sent. Hon sade. Jag beundrar musikerna som fritt lyfter. Berlin Ost! De som går genom muren och kommer ut på andra sidan. Det kan ju jag med. Sade jag. Tog tunnelbanan och kom tillbaka. Då förstod jag klyftan. Alla grammofonskivor jag köpte till henne låg orörda kvar på köksbordet. Då förstod jag. Musik kan vara det ena, men framförallt det andra. Varje handling kan bli en terrorhandling, det kan förbli ett dåd, om det verkligen följs av ett förverkligat "tänk om"!

Huden minns sådant.

Jag tänkte på detta, då jag verkligen for. Många veckor efter, men de amerikanska flaggorna fyllde Manhattan lika väl som Seattle.  Gator var avstängda, trafiken omledd. Fruktan och önskan kan vara samma. Och vad jag fruktade inträffade inte. Det är detta andra som förvirrar. Detta jävla gap. CNN. Nyheter. Ironiska, kritiska, nationalistiska. Timme efter timme. Vad är det för jävla svar jag väntar på? Wer eine Reise tut kann ´was erzählen. Jodå. TV-nyheter. Nyheter, kommentarer, Afghanistan, bin Ladin. En hel nations ärr, frossa och impotens. Trailers på landsbygden blinkande i nationens färger. Flaggor, flaggor. Ser inte vad jag ser. Menar verkligen exakt så. Världen är ingen jävla trailer för något annat.

Det var ju vad jag skrev om från början.

Ruska loss från sig. Huden blir känslig. Skall bli.

Hon sade det inte igen. Syster. Men mycket mer. Ironierna framför CNN-news byttes till dagar av musikfrossa. "I heard all those bands." Sade min älskade syster. Det gjorde hon. Sonics, Wailers, Kingsmen, hör där några svar på de frågor jag inte ens kunde ställa. "Who´s new in town/ You´d better watch out/ For she´s a crazy chick/She´s the Witch/She´s got long black hair/ And a big black car..." — "You´d better be careful before it is too late..." rasande virveltrummor, wailande gitarrer och denna halvstrypta geniala rockröst. Strypt oskuld. Barnslig liknelse, jomenvisst. Men någon gång i slutet av 70-talet hade jag sett en underbar flicka med svart hår, operaröst och tajta pantalonger till röda jympadojor. Och jag förstod genast att ingen som inte kunde älska Nina Hagen förstod ett piss av Berlin. Kunde inte älska staden. Det har något med tillgjord oskuld att göra. Så sårbart bara därför. "I heard all those bands." Louie, Louie! För helvete. Sonics har oundvikligt något med Morton Feldman att göra. Kingsmen. De som förvaltar, förvarar, de som valt bli försångare. Louie! Louie! Yeah. Wow. I don´t know! Som sagt, hänvisar till ovan. Till ovanan! Det var ju detta som brann. Alla flaggorna, när jag talat med syster. All those flags! Syrran! I saw them. That was NY. Det är minimalism. Känslans sådan. Något att vifta med för att uppleva konturerna under den rödvita vävnaden. "You were having fun/Now see what you´ve done." En sanning från Sonics. "I´ve been shot down!" Katastrofen är alltid närvarande, för utan den ingen denna underbara oskuldsfulla minimalism, happeningglad och radikalisk som står där avväpnad.

Kära syster, denna sorg. Denna sorg är bara ett ljus ur ert förflutna. Mitt med. My middelname. Någon gång skall jag berätta för dig om Ute X och Berlin. Queen of Town! Nej, det var ju Nina Hagen det. Fina Nina! Så var det den där muren mellan... Den föll. The Witch. You´d better watch out. Och vem fan vet vad det rasande betyder av bygge.

 
Thomas Breitenstein Millroth

Att motarbeta terroristernas uppsåt

Vid sekelskiftet 2000 hade världen under några decennier plågats av våldshandlingar utförda av religiösa fundamentalister. Med sina uppseendeväckande handlingar gav dessa ett ansikte åt den militanta fromheten. Kännetecknande för den religiösa fundamentalismen var dess förkastande av grundläggande demokratiska principer samt dess avvisande av modernitetens och den vetenskapliga världsbildens ideal.

Islamismen — den senaste i raden av religiösa fundamentalistiska rörelser — var till en början en oppositionsrörelse riktad mot de västerländskt eller socialistiskt inriktade regimernas havererade sociala, kulturella, politiska och ekonomiska experiment. Islamismen framträdde på nationell nivå och utformades som en religiöst präglad proteströrelse som vände sig emot ekonomisk snedfördelning, social oro, kulturell alienation och bristande politiska fri- och rättigheter. I en ny fas övergick islamismen till att agera allt mer på internationell nivå mot vad som man upplevde som globala orättvisor.

Terrorattackerna den 11 september var kulmen på uppseendeväckande våldshandlingar utförda av islamistiska extremister på internationell nivå. De inledande reaktionerna denna dag var chock, avsky, oförståelse, rädsla, medlidande med offren och oro för framtiden. Senare övergick de chockartade reaktionerna till fördömanden som i många fall präglades av explicita islamofobiska tendenser. Terrorattackerna tycks ha fungerat som en utlösande faktor som gjorde islamofobiska och främlingsfientliga uppfattningar riktade mot muslimer rumsrena. Islamofobins traditionella förespråkare — högerextremistiska och populistiska krafter — som alltid utmålat islam som en våldets och terrorns religion och muslimer som en grupp människor som inte hör hemma i en västerländsk civilisation, har fått vind i seglen och vunnit politiska poäng runt om i Europa.

Det som glöms bort i detta sammanhang är att den muslimska världen omfattar en ytterst heterogen grupp människor och formar ett konglomerat av olika muslimska samhällen med många sinsemellan särskiljande drag. Muslimer består av olika nationaliteter, etniska grupper, talar vitt skilda språk, har olika sociala bakgrunder, har rätt skilda nivåer av utbildning, de hör hemma i olika samhällsstrukturer — urbana miljöer, bondesamhällen och nomadsamhällen. De skiljer sig från varandra i fråga om rättsskolor inom islam samt i fråga om förhållningssätt till religionen. Inom denna heterogena grupp finns bokstavstrogna, fundamentalister, traditionalister, sekularister samt dem som söker kombinera en modern religionsuppfattning med islam.

Att förknippa över en miljard människor med muslimsk bakgrund med ett fåtal extremister som utropat sig själva till representanter för den muslimska menigheten vore att spela terroristerna med i händerna. De som planerade terrordåden den 11 september förespråkar civilisationernas kamp och deras uppsåt tycks ha varit att radikalisera och polarisera världen för att åstadkomma en oöverbryggbar klyfta mellan "Vi" och "Dem". "Vi" utgörs av dem som ansluter sig till terroristernas våldsromantik och "Dem" består av alla som motsätter sig deras våldshandlingar. Dit hör även muslimer som med hänvisning till islams urkunder ifrågasätter förenligheten av terroristernas illdåd med den islamiska läran*).

Islamofobiska och främlingsfientliga föreställningar samt demonisering och avhumanisering av muslimer kommer att bistå terroristerna i deras uppsåt. Islamistiska terrornätverk rekryterar sitt fotfolk bland människor som känt sig missgynnade på olika sätt, t.ex. politiskt, religiöst, socialt eller ekonomiskt. Känslan av att vara ett offer, utsatt för förtryck föder hat och våld mot förtryckarna. Det bästa sättet att motverka dessa känslor är att motarbeta dess grogrunder, dvs. de globala orättvisorna. Bomber och militära straffaktioner är tillfälliga lösningar. Dessa sanktioner riskerar också att skapa nya självmordsbombare och terrorister som är villiga att utföra nya terrordåd. En verkningsfull lösning förutsätter en global satsning med avsikten att skapa ett rättvisare politiskt och ekonomiskt system som lämnar utrymme för "glokalisering". Det vill säga att i stället för global likriktning och homogenisering dikterad av Västerlandet lämna plats åt tolkning och neutralisering av globala system i påtagliga lokala konstruktioner.

Mohammad Fazlhashemi
Idéhistoriker, Umeå

*) Se vidare Koranen 5:32. Om någon dödar en människa /---/ skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han räddat hela människosläktet.

Den svenska pressens spegling av kriget i Afghanistan

DET VORE INTRESSANT att låta en medieforskare granska den svenska pressens spegling av kriget i Afghanistan.

Sedan den 11 september 2001 är min egen känsla av att sitta i en glasbubblamycket stark. Ord som rätt och fel har över en natt blivit betydelselösa. I andra ord, till exempel "krig" och "terror", hardet gått inflation. Medierna ägnar sig i stor utsträckning åt attvända kappan efter vinden. Från att ha ställt sig tvekande till om en intervention i Afghanistan var förenlig med folkrätten, har ledandenyhetsmedier övergått till att jubla över USA:s militära framgångar. Det ärprecis som om befrielsen av afghanska kvinnorrättfärdigade kriget.

Ja, folkrätten.Den som var så viktig när "vi" bombade Kosovo, minns ni?Plötsligt existerar den inte. Plötsligt behandlassupermakten USA:s flagranta kränkning av just folkrätten på alla möjligaoch omöjliga vis som en lustifikation. Expressens MatsLarsson skriver till exempel i en så kallad utrikesanalys (22/2) att hanväl förstår svenskarnas olust inför fångarnas situation iGuantanamo Bay, som han jämför med sin egen lumpartid (!) på försvaretstolkskola i början av 80-talet. Inte ett ord om att USAbryter mot Genèvekonventionen, eller om att människorättsorganisationeröver hela världen, inklusive amerikanska Human RightsWatch, har slagit larm.

I en intressant artikel i Foreign Affairs (januari-februari 2002)diskuterar historieprofessor Michael Howard den begreppsförvirringsom härskat sedan attentatet mot World Trade Center i höstas. Enligt Howardgjorde Bushadministrationen ett historiskt misstag närden reagerade på terroristdådet med att förklara krig mot Usama bin Ladin,eller i dennes frånvaro, mot Afghanistan.

Just termen "krig" är missvisande när det gäller terrorism, hävdar Howard,eftersom den legitimerar terroristerna och deras nätverkoch ger dem status som frihetskämpar, snarare än kriminella. (De fornaeuropeiska kolonialmakterna gjorde aldrig det misstaget när de slog ner frihetsupproren i Afrika, de talade om "emergencies".) Men detvärsta med det lilla ordet "krig", skriver Howard, är attdet omedelbart skapar ett psykologiskt tillstånd som leder tillkontraproduktiva handlingar. Krig kräver väpnad intervention. Krigkräver en fiende i form av en eller flera fientligt sinnade nationer.

Och precis som vi sett leder kriget mot terrorismen ofelbart till krig motstater, i dag Afghanistan, i morgon kanske Irak ellerSomalia? Vem vet. Howard befarar, med rätta, att kriget mellan islam ochkristenheten kommer att bli långt, att det kommer attkräva många offer, utan att generera någon segerherre.

Kan det till och med vara så att bombningen av Afghanistan utgjordeinledningen till vad som kan komma att bli ett nytt kallt krig?Deltagarna på ett seminarium anordnat av Palmecentret på ABF-huset iStockholm i lördags, antydde det. Palmecentrets chef CarlTham och författaren Anders Ehnmark diskuterade hur en viktig

principdiskussion som fördes under 90-talet, har ersatts avprinciplöshet, precis som under kalla kriget, då Franklin Roosevelts ord omden nicaraguanske diktatorn Somoza ("He may be a sonof a bitch, but he´s our son of a bitch.") kom att styra den amerikanska utrikespolitiken. Vår egen regerings pragmatiska hållning tillRyssland, Israel och Kina är ett bra exempel. Väst har helt enkelt fått ennygammal, mäktig fiende. Islam heter den, och i kampenmot fundamentalismen är alla medel tillåtna. Ändamålet helgar dem.

För visst märks det att det redan blivit en smula kallare? Naomi Klein,författaren till bästsäljande "No logo", talar rent av ommccarthyism, om att oliktänkande förföljs på alla tänkbara sätt och attintellektuella drar sig tillbaka från den offentliga arenan. Någotliknande har vi väl upplevt i Sverige.

Sedan den 11 september förra året har världen återigen blivit möjlig attuppdela i ont och gott, svart och vitt. Eller som vissaskribenter uttryckt det: antingen är man för eller emot USA och hela denvästerländska civilisationen. Kriget i Afghanistan beskrivssom en uppgörelse mellan två kulturer, den muslimska och den sekulariserade kristna. Usama bin Ladin och al-Qaida skildras sombesatta av hat mot själva den västerländska livsstilen, mot vårahamburgare, actionfilmer och fria, tillgängliga kvinnor. Motmoderniteten, helt enkelt.

Det är emellertid alltför bekvämt för västs liberaler att hålla sig med denförklaringsmodellen, säger lingvisten och USA-kritikernNoam Chomsky i en nyöversatt bok med den passande titeln "11/9".Han menar att pratet om civilisationernas krig bara är endimridå, bakom vilken döljer sig verkliga övergrepp, utförda av USA ochhelt ovärdiga en nation som menar sig försvarademokratiska värden.

Den genomsnittlige muslimen på Kairos, Teherans eller Jerusalems gator ärinte förbannade på globaliseringen, på McDonald´s ellerupprörda över att västerländska kvinnor bär minikjolar. Medanvänsterintellektuella som New York Times Ronald Steel förklarar att"de hatar oss därför att vi kämpar för en ´ny världsordning´ baserad på

kapitalism, individualism, sekularisering och demokrati, vilketborde vara normen överallt", kommer Wall Street Journal som undersöktåsikterna bland högutbildade muslimer fram till att de hatarväst "därför att ni blockerar demokratin, ni förhindrar ekonomiskutveckling, ni stöder brutala regimer, terrorregimer, och ni gör hemska saker i regionen". Den genomsnittlige muslimen, menar Chomsky kort sagt, hatar USA därför att USA i delar av världenuppträder som en "skurkstat" av precis samma dignitet som dem man säger sigvilja bekämpa.

Sen räknar Chomsky upp en lång och nedslående katalog av förbrytelser,stödet till contras i Nicaragua, det militära stödet tillkrigsförbrytaren Sharon i Israel, politiken i Irak som går ut på att krossadet irakiska civilsamhället och som samtidigt stärkerSaddam Hussein (samme Saddam Hussein som man varit med om att bygga upp militärt) etcetera.När terroristen bin Ladin nämnerdessa orsaker, skriver Chomsky, känner vanliga människor igen dem och gerhonom sitt stöd.

Chomsky påminner också om något som de flesta i debattens hetta brukarglömma bort, nämligen att USA är den enda nation somfördömts av Internationella domstolen för internationell terrorism. Det varpå 1980-talet och gällde kriget mot Nicaragua. USAnonchalerade detta och lade dessutom in sitt veto mot en resolution i FN som uppmanade alla stater att följa den internationellalagstiftningen.
 
Hur lätt är det då för en nation som av många i världen betraktas som enterroriststat att leda den internationella terroristjakten? Ja,till att börja med får en sådan nation lätt "fel" slags allierade. Turkietställer gärna upp om man får carte blanche för förföljelsen av deegna "terroristerna", kurderna, Kina blir överlyckligt över att äntligenkunna kasta sig över muslimska separatister i västra Kina,Ryssland kan fortsätta sitt smutsiga krig i Tjetjenien utan alltför mycketkritik och så vidare.

Kriget mot Afghanistan verkar därför vara startskottet till något mycketvärre. Händelserna den 11 september utlöste något förfärligtoch resultatet ser ut att kunna blir krig på alla fronter. På den ena sidanstår världens supermakter, beredda att visa sina rättaansikten, på den andra de muslimska terroristerna. I kläm mellan dem hamnaralla vi andra - och därmed har Usama bin Ladin ochhans anhängare fått precis som de ville.
 

Ulrika Kärnborg
Kulturskribent på DN

Liget er desuden isoleret som entitet. En singulær form, der ikke træder i forbindelse med andre lig. Liget mister måske ligefrem sine artificielle potentialer, når det optræder i et kollektiv af lig. Massegraven har altid haft større bevågenhed som genstand for politisk eller sociologisk interesse end som kunstnerisk anfægtelse eller matrix for kunsteriske former.

Døden som memento mori i det levende materiale er lige så væsentlig for den moderne kunsts gennemslagskraft som for religionens i sin tid. Det er, som Walter Benjamin formulerede det så præcist, afgørende for oplevelsen af kunst, at der sættes en afstand ind mellem os og tingene. Denne afstand kaldte han aura. Teknologien desakraliserer og formindsker afstanden, idet kunstværket kan løsrives fra det sted og den tid, det tilhører. Fotografiet kunne som noget nyt forevige livet som var det dødt i et splitsekund. Men i sin i princippet uendelige distribution af denne ligets stivhed efterlignedes også livets strømmen. Uforudsigelig spredning af billeder og nyheder til det nye masseindivid som var ude af stand til at tolke og forstå alle disse informationer. Mennesket blev med Frankfurterskolen anset for at være udsat og sårbart over for den nye visuelle teknologis mange signaler. Fremmedgjort. Det tingslige havde taget bolig i teknologien. Distraktiv koncentration blev hos Benjamin en væsentlig og nødvendig del af storbymenneskets sanseskjold. I den forbindelse blev filmen og den dadaistiske kunst, der begge formmæssigt efterlignede den brudte hakken eller stammen, som informationsstrømmene aflejrede, en slags vidner til denne proces. Benjamin nærede visse forhåbninger til filmens teknologi, der i montageteknikken syntes at levere en tidssvarende respons på tabet af det auratiske blik. Sanseskjoldet kunne måske momentant brydes af den selvsamme teknologiske distribution, der var årsagen til skjoldets nødvendighed. Og netop dette kalejdoskop, der momentant og individuelt kunne aflejre sig i krystallisationer af betydning, fremstilledes igen og igen i Benjamins horisontale beskrivelser af sin berlinske barndom og i fortolkningen af Baudelaires værker.

Når døden viser sig i selve den teknologiske distribution af viden om verden i form af billeder og ord, er der ikke langt til Jean Baudrillards pessimistiske version af verdens tilstand, som den 11. september 2001 på mystisk vis synes at materialisere. I sin bog om døden og det symbolske bytte manifesterer den vestlige mode og Twin Towers på hver deres måde symbolsk kapitalismens krone, som terrorismen må forsøge at besvare. At de to tårne så grusomt og visuelt smukt må styrke i grus sammen vil i forlængelse af Baudrillards analyse tage sig ud som en sociologisk nødvendighed. På samme måde som kapitalismens »tårn« i mangel af et socialistisk »tårn« må skabe sig et nyt. Et terroristisk »tårn« måske?

Den 11. september komplicerer unægtelig den slags overskuelige systemtænkninger. Jeg vil dog her nøjes med at berøre selve den visuelle oplevelse af tårnenes sammenstyrtning. Det er dét, vi alle har til fælles. Én fælles informationsstrøm over hele verden, skønt netop montagen af det tilgængelige billedmateriale var forskellig fra kanal til kanal. Den 11. september var en begivenhed af en slags, der kan sammenlignes med tv-transmissionen af månelandingen eller med mordet på Kennedy. Mary Ann Doane har udnævnt netop dette til tv´s noem: det katastrofiske »det foregår« eller »det sker«, der skaber en fornemmelse af »nutidighed« (»present-ness«), der omfatter alle steder på en gang. Live-transmissionen af de olympiske lege eller af verdensmesterskabet i fodbold eller i mindre format »The European Song Contest« kommer i konkurrencens form også i nærheden af denne televisionens særlige force, som man kunne kalde en momentan oplevelse af afstandens forsvinden. Om det er auraens afstand eller sansekjoldets panser, der forsvinder, kan diskuteres.

Lev Manovich har meget interessant redegjort for, hvordan vi ikke har tradition for at knytte en æstetisk interesse i de telekommunikerende medier som telegraf, telefon og tv. Disse teknologier kan operere over distance og de nye telekameraer kan gøre det muligt at udføre operationer i menneskekroppen eller at bombe i ukendt territorium gennem fjernbetjening. Ligesom vi med computerens mus kan omskabe en tekst eller et billede digitalt, kan disse teknologier i dag gøre det muligt for os at operere aktivt — fysisk forandrende — over afstande. Vi risikerer ikke noget. Vi er i dag i stand til at manipulere med rum og steder på samme måde som fotografiet og senere filmen kunne manipulere med tiden. Fotografiet løsrev billedernes motiver fra tids- og stedsbundethed. Filmen sammensatte disperate tider og steder og opdagede med montagen og med de forskellige kamerateknikker, at det er muligt endog at afbilde abstrakte fænomener i billeder uden af den grund som billedkunsten at opgive afbildningen af vore omgivelser. Den moderne film kunne, som Gilles Deleuze beskriver det, skabe billeder af tiden i ren form, løsrevet fra rummenes dimensioner og kroppenes bevægelse.

Det spørgsmål, som jeg stiller mig i forbindelse med 11. september er, er, om ikke vi med denne transmitterede begivenhed, der om nogen vidner om tv´s katastrofiske noem, faktisk ser et meget klart billede på en ny æstetik over den telekommunikerede (og måske også digitale) teknologi. Her ser vi et billede på døden som varighed fremfor som lig og som objekt. Den tid det fysisk tager for det velkendte byrum over New Yorks skyline at forvandle sig til støv og aske. Den tid, det fysisk tager for flyet at antænde en eksplosion. Den tid, det fysisk tager et menneskekrop at falde gennem de mange etagemeter. Varigheden som transformation af et rum fra en tilstand til en anden. Og så dette, at varigheden på skærmen ikke er manipuleret eller forkortet. Det sker helt aktuelt, og vi er vidner. Vi har set, og vi kan berette, hvad vi har set. I ethvert forum stort eller lille har vi i det forløbne år hørt vidne-beretninger om 11. september, og tilstedeværelsen ved tv-skærmen har haft samme relevans som tilstedeværelsen på Manhatten.

Døden som varighed, som proces frem for som afsluttet tilstand. Rummet som noget kvalitativt, der er foranderligt. På samme måde som tiden i vores del af verden altid har betydet såvel foranderlighed som uforanderlighed. Noget, der var større end mennesker og som tog plads i kroppene og satte en foranderlig transformation i værk fra fødsel til død. Derfor uforanderligt i betydningen større end menneskelig fatteevne. En pointe, vi aner i erindringernes karakter af tidsafsluttethed, som alligevel kan kontaktes ved et tilfælde. Kunne man på samme måde begynde at tænke rummet som foranderlighed frem for som uforanderligt indenfor æstetikken? Rummet og stedet som noget, der i princippet er lige så uafgrænseligt som tiden. Astrofysikerne og metereologerne gør det. Men vi gør det knapt nok.

Og dog. Documenta-udstillingen i Kassel i år viste et væld af videoværker, der om noget havde den rumlige transformation og tiden som varighed som de centrale udsagn. Det var tankevækkende, at de videoværker, der bevidst ønskede at tage livtag med filmmediet som voyeuristisk impuls virkede forældede og postulatoriske. Det kunsthistorisk fornyende i Documenta 11 ligger heller ikke bare i inddragelsen af større etniske og kulturelle kredsløb indenfor eller udenfor den eurocentriske kulturkontekst. Skønt det faktisk er virkelig fornyende. Men de værker, der arbejdede med transformationen af erindrede eller konkrete rum, virkede især stærke og dagsaktuelle. Jeg tænker f.eks. på Zarina Bhimjis værk »Out of Blue« (2002) der er skabt til Documenta 11. Her tilføjes billeder af mennesketomme huse, rum, celler, gravsteder, lufthavn og landskaber tale, råb og lyde. Men der er ingen handling. Skovbranden, ildstedets gløder og insekternes summen er eneste tegn på liv på de udvalgte steder, hvor Idi Amins regime uddrev asiater fra Uganda i 70ernes begyndelse. Husene står der endnu ligesom gravstederne og skudhullerne. Og filmen animerer så at sige afstanden mellem rummenes mennesketomhed og stemmernes livfuldhed. På den måde reaktiveres en personlig erindring som var det en kollektiv erindring. Rummene transformeres i videoen til de voldelige handlinger fra dengang for 30 år siden. Rummene transformeres i synsprocessen. En anden udnyttelse af vores rumlige sanseperception er Steve McQueens værk til Documenta 11 udtryk for. Hans »Western Deep« (2002) skildrer i reel tid og belysning turen ned i en af verdens dybeste guldminer i Sydafrika, hvor mennesker stadig arbejder efter masse-industrialiseringens tidsstudie-systemer. Menneskekroppens udnyttelse som maskine ses i skarp kontrast til selvsamme systems beroenhed på kroppens finere sansning af lysets og lydens betydning. Da rummet er ukendt for tilskueren, bliver fortolkningen af det absolut krævende uden at det føles som et voldeligt angreb på sansningen. Opfattelsen af rummets dybde, udstrækning og nedstyrtningsfare ift. kroppens position bliver sansbart for os i dette værk.

Anna McCarthy uddyber denne mulige transformation i synsakten fra en optagethed af skærmen og det voyeuristiske blik til stedet i en artikel om tv-mediets materialitet. Hendes centrale pointe er, at tv -mediet i forlængelse af Marx´ kritik af vare-fetichismen er blevet udstyret med dæmoniske potentialer, der teoretisk har udmøntet sig i opfattelsen af tv som dematerialiserende og farligt for børn at indtage i for store doser. Med Samuel Weber argumenterer hun for, at tv-mediet forandrer vores opfattelse af stedets ontologi, fordi det er i stand til at »spalte stedets enhed« og dermed også »begivenheder, kroppe og subjekter«. Vi er som tilskuere til begivenheden d. 11. september 2001 vidner til en telekommunikeret begivenhed, der bringer det fjerne Manhattan ind i vore stuer: Begivenheden finder sted tre steder samtidig — 1) på optagestedet, 2)hvor vi modtager billederne og 3) imellem disse to (i den simultane redaktion af billederne) — og den bevidsthed har vi som tilskuere. Det er ikke mindst den, der gør et uudsletteligt udtryk. Stedets enhed spaltes. Rummet er under transformation.

 
Bodil Marie Thomsen
Lektor, ph.d. Institut for Nordisk Sprog og Litteratur, Aarhus Universitet
 
Litteratur:
Jean Baudrillard: L´ échange symbolique et la mort. Editions Gallimard: Paris 1976.
Walter Benjamin: Berliner Kindheit un Neunzehnhundert. Suhrkamp: Frankfurt am Main, 1966.
Walter Benjamin: Charles Baudelaire. Ein lyriker im Zeitalter des Hochkapitalismus. Suhrkamp: Frankfurt am Main, 1969.
Anna McCarthy: »From Screen to Site: Television´s Material Culture, and Its Place«; October 98. The MIT Press: Cambridge, Massachusetts, Fall 2001.
Mary Ann Doane: »Information, crisis, catastrophe«; Mellencamp, Patricia (ed.): Logics of television. Essays in cultural criticism. Indiana University Press: Bloomington 1990.
Lev Manovich: The Language of New Media. The MIT Press, Cambridge, Massachusetts og London, England, 2001.
Bodil Marie Thomsen: »Alt stof udsender ›billeder‹. Om det visuelle som begivenhed«; Mischa Sloth Carlsen m.fl. (red.): Flugtlinier. Om Deleuzes filosofi. Museum Tusculanums Forlag: København 2001.
Bodil Marie Thomsen: »Menneskedyret i det 20. århundrede. Fortolket af Émile Zola, Bret Easton Ellis og andre«; Carsten Madsen m.fl. (red.): Jeget og ordene. Klim: Århus 2001.
Samuel Weber: Mass Mediauras: Form, Technics, Media. Stanford University Press: Stanford, 1996.

Konsten som kunskapskälla i skolan

Vädret var det bästa tänkbara för en bombattack från luften. Vinden var lagom stark för att driva bort rökmolnen från målet så att våg efter våg av bomber kunde fällas med precision. Luften var torr och molnigheten varierade så att den gav både sikt och skydd åt piloterna.
Den 26 april 1937 anföll, utan krigsförklaring, tyska stridsflygplan tungt lastade med dödsbringande bomber, Baskiens andliga centrum, Guernica, i Spanien.
General Franco, nationalisternas ledare, hade bett tyskarna om hjälp i inbördeskriget mot republikens försvarare. Tysklands, Herman Göring, hade tyckt att det var ett utmärkt tillfälle att få testa Luftwaffes manskap och slagkraft. I största hemlighet gav han order till Legion Condor att bomba den heliga staden.  Flygförbandet var då Tysklands starkaste flygstridskrafter.

Händelsen äger rum mitt under det pågående blodiga inbördeskriget i Spanien. Man tror att en halv miljon människor miste livet i striden om diktatur eller demokrati.  Guernicas befolkning däremot levde i en känsla av att befinna sig långt från striderna och helt osannolik var tanken att de skulle ödeläggas av främmande makt. Därför var livet i staden tämligen normalt för de intet ont anande invånarna. Befolkningen i Guernica var dessutom sedan länge omtalade för sin starka religiositet och sin långt gångna demokrati. Staden betraktades därför som ett andligt och kulturellt centrum. Vem skulle kunna tänkas förstöra en sådan historisk och besjungen plats? Därför oroade man sig inte så mycket för att kriget  skulle drabba dem.
De tyska Junkerplanen kom att lämna en näst intill utplånad stad, i brand och ruiner med mängder av döda och sårade människor, efter sig. Terroranfallet pågick under tre timmar där även jaktplan av typen Messerschmitt deltog i dödandet av värnlösa flyende människor.
Tyskarna försökte länge förneka "terroraktionen" mot Guernica. Men konstnären Pablo Picassos ursinne över illdådet, som han gestaltade i målningen "Guernica", ledde till att det blev en "världshändelse" som, tack vare honom, fortfarande lever vidare i mänsklighetens historiska minne.

Med brutet svärd i handen
Picassos stora (351x782) målning, "Guernica", i svart, grått och vitt blev färdig samma år, 1937, och visades under världsutställningen i Paris. Den var en protest mot våldet uttryckt i allegoriska bildsymboler. Där finns modern med det döda barnet i famnen. Centralt är också den stupade krigaren med ett brutet svärd i handen, som uttrycker det heroiska motståndet.   Tjuren finns också med, som symbol för mörkrets makter.
Målningen var länge deponerad i Museum of Modern Art i New York med förbehållet från Picasso att den skulle flyttas till Spanien när demokratin hade segrat där. Det skedde först 1981 då den fascistiska diktaturen upphörde i Spanien. Pablo Picassos kanske mest kända verk finns nu att se på Pradomuseet i Madrid.
Det är min övertygelse att om man ska bearbeta och problematisera stora och små händelser i skolarbetet så är konsten en kunskapskälla att räkna med. Och då menar jag inte bara konstbilder. Utan också filmer, fotografier, tecknade serier, musik, teater, dans och litteratur. Men också som självklart uttrycksmedel för ungdomarna att själva gestalta tankar och idéer. Dessutom är givetvis  också medias stora rapporteringar i ord och bild, på annat sätt, en källa att behandla och omforma för eleverna till egna uttryck.
Tyvärr tror jag att det är för lite av det i skolpedagogiken. Elevenkäter vittnar om att många lärare ofta duckar inför de stora katastroferna som hänt och sker i nuet och i omvärlden.
 
Konst som "prydnad ovanför soffan"
Jag var själv en lite strulig sjuttonåring på 1960-talet när jag fick börja  på Birkagårdens Folkhögskola i Stockholm. En arbetarrörelseskola där vi bland annat fick undervisning i konsthistoria. En entusiastisk lärare, Lennart Seth som också var rektor för skolan, föreläste och visade konstbilder från modern tid.  Konst var för mig endast "prydnader ovanför soffan". Men undervisningen  väckte min lust för konstnärliga uttryck och kunskapen från bilder som — "Guernica" väckte mig nog också politiskt.
Det finns många ohyggliga händelser i människans historia som man kan närma sig genom konsten.  Den 6 augusti 1945 fällde USA (under krig) en atombomb över den japanska staden, Hiroshima, där flera hundra tusen människor dödades och ett lidande utan motstycke för alla skadade. Människor dog också långt senare av strålningsskador från bomben, som också gick under det bisarra namnet, "Fat Boy".

Den polske kompositören, Krzysztof Penderecki, komponerade 1960 verket "Klagosång — Till Hiroshimas offer". Musiken känns fortfarande nyskapande och har en unik instrumentblandning och ett tonomfång med klanger som fortfarande kan förflytta lyssnaren till infernot som utspelades i Hiroshima för 57 år sedan.
 

Eleven-nine to Nine-eleven
Det fruktansvärda som hände den 11 september kommer också att avsätta spår inom konsten i vår tid och åt eftervärlden. Redan på planket runt Ground Zero har förbipasserande inte kunnat motstå att formulera sig i ord och bild. Under våren anordnades också en gigantisk utställning i New York med fotografier och videosekvenser som allmänheten dokumenterat.
Folk och anhöriga strömmade till utställningen för att där bearbeta sorgen och den ohyggliga katastrofen i gemenskap med andra.
Rocklegenden Bruce Springsteen  med The E Street Band har också nyligen kommit ut med en skiva, "The Rising" där flera av låtarna handlar om "Eleven-nine".
Just "Eleven-nine" har blivit ett eget begrepp — en symbol för attackerna som lämnar så dystra skuggor över västvärlden. Just nu, tycks bara militärindustrin blomstra och se ljust på framtiden.
Men det går också att vända på symbolen den 11/9 till 9/11 i stället — "nine-eleven"! Det Datumet när Berlinmuren rämnar. Ett bevis på att människorna också har kraften att utan vapen och våld förändra världen till det bättre. Så, "nine-eleven" är också ett datum att hålla upp och göra synligt!

Marianne är en person som råkar motsvara de mest använda statistiska medelvärdena i Sverige, dvs en "Medelmedborgare". Medelmedborgaren är också namnet på det tioåriga projekt som leds av konstnären Måns Wrange och arkitekten Igor Isaksson och var syfte är att förändra den allmänna opinionen i enlighet med en statistisk medelmedborgare -åsikter om hur hon tycket att samhället bör förändras. Genom att kontakta ett urval av Sveriges mest inflytelserika människor och be dem att använda någon av Mariannes åsikter i ett offentligt sammanhang, sprids medelmedborgaren Mariannes åsikter tillbaka till den befolkning som hon rent statistiskt representerar.

11 September

Vad är det vi talar om när vi talar om den 11 september? Med vilka bevekelsegrunder har 11 september för oss blivit ett begrepp, ett namn, en oro, en undran, en outtalad gemenskap? Att vi talar om 11 september, i sådan omfattning, hör till det vi bör tala om. Människor utplånades den 11 september och om det bör vi tala. Liv upphörde. Om det bör vi alltid tala. Till följd av att människor mördades den 11 september i attacken på New York utplånades än fler människor i det vedergällningskrig som följde och som ännu pågår. Om det bör vi också tala. Om sådant bör vi alltid tala. Liksom vi bör tala om tiden innan 11 september. Det vill säga om den världsordning och de handlingar och de maktkonstellationer och de orättvisor som gjorde 11 september sannolik, möjlig och — till sist — ett faktum. Det är så. Det gäller att tala. Och lyssna. Du också. Vilka berättelser har nu efter 11 september fått luft under vingarna? Vilka berättelser har ignorerats och glömts bort? Vad omfamnar vår kunskap? Vilka erbjuder vi vår solidaritet?

Varför den 11 september? Ett ohyggligt dåd. Vilka val träffas då grymheter utmärks, noteras, uppmärksammas? Borde vi också tala om 4 april (Srebrenica), 8 augusti (Sabra/Shatila), 4 mars (Rwanda), 10 oktober (Sudan)? Många fler hemskheter ur historien kunde nämnas. Men vilken slags hantering är det att räkna lik och jämföra massakrer? En illdådens topplista och folkmordens ranking? Liv är inkommensurabelt men våldet tvingar språket till nya platser. Om det som inte går att tala om måste vi tala. Nu. Och igen. Sträcka, tänja, vidga språket. Orden, poesin, litteraturen, konsten i ingens tjänst. Och därför i allas tjänst.

Vad hände den 11 september? Inte ett våldets vägskäl. Där är 11 september ingen historisk händelse. Inte av motsättningar mellan väst och öst, nord och syd, rik och fattig, mellan nationer och inom nationer, mellan kulturer och inom, mellan folkgrupper och inom, mellan och inom religioner. Allt hade hänt före den 11 september. Det unika är det utifrån riktade våldet mot västerländskt territorium; insikten att världen är en och att ingen plats är undantagen; den verkliga och egentliga globaliseringen. Det exceptionella är insikten att inte ens den enda supermaktens territorium är fredat, skyddat; att sårbar är även den med oändlig militär övermakt. Ett nytt slags hot mot just denna del av världen, en alltför bekant vardag för många andra delar av världen. Om sårbarheten och skräcken måste det också talas. Att de västerländska demokratierna vacklar i kampen mot hoten skrämmer; uppbådandet av resurser mot fienden kan ej rättfärdiga att egna medborgare drabbas, att rättigheter och friheter inskränks. Tala för din, min, vår, allas frihet, rättigheter. Tala om vilka vi är. Om vem jag är som använder detta vi i denna text. Och om vilka dom är. Alltså dom. Vi. Dom. Och om hur vi vet detta. Eller tror att vi vet. Tala. Igen.

Ondskan och övervåldet griper sig omkring. Ett år efter 11 september regerar vedergällningens logik och våldet eskalerar. Det påbjudna kriget mot terrorismen är machiavelliskt; förutsättningarna definieras av makten, skjut först och fråga sen. Ombytliga är allianserna: En gång byggdes talibanernas militära infrastruktur med CIAs benägna och omfattande bistånd. Talibanrörelsen stod på USAs sida i kampen mot dåvarande Sovjetunionen. Talibanerna var vänner i Kalla kriget: hur många som så gärna bistått i att bomba Afghanistan sönder och samman. I love the smell of napalm in the morning. Vapenindustrin dikterar, dirigerar. Afghanskt ordspråk: När två tjurar slåss, förlorar kalven ett ben. Vem talar nu ett år senare om återuppbyggnad?

Vad har hänt sedan den 11 september? Militär övermakt kan vinna krig men hur kan freden vinnas? Hatet och hämndens spiral gagnar mörkret. Militära lösningar gagnar vapenindustrin, aldrig människorna. Runt omkring finns röster att lyssna till, öden att ej glömma. Skräcken hos ett land i väntan på att bombplanen ska rulla in. Telefonsamtalen från de instängda eller flygplanspassagerarna som visste att deras tid var ute. Tystnaden i en stad efter det att sirenerna upphört och krevaderna lagt sig. Lukten från Ground Zero. 85-årige Haji Birgit Khan som 22 maj springer undan amerikanska attackhelikoptrar mot byns moské, men som blir skjuten i huvudet på nära håll. Treårige Zarguna flyr också i panik, ramlar ner och drunknar i byns brunn. Familjen Khedir kvävs i en container mellan Turkiet och Grekland. Seynab får tills vidare stanna i Nederländerna. Breven till holländska migrationsverket hjälpte, också de från Umeå. Sitt land, sitt hem, lämnar ingen frivilligt. I Åsele lever familjen Sincari. Solidaritet existerar. Tala ni, alla. Och lyssna. De enskilda berättelserna. Kalven står upp, på stadiga ben. Trädet sträcker sig mot atmosfären. Ge inte upp.
 

Jan-Erik Lundström
Chef på bildmuseet, Umeå